Hillan

är så otroligt underbara, ja jag vet, säger väl alla mammor.
Men de är så måna om mig att de värmer i hjärtat.
William frågar desto oftare "kan jag göra något för dig mamma?".
De ligger båda mer än gärna och myser med mig och magen, klappar, känner efter buffar och lyssnar. Mycket bebisprat här hemma och det är ju lätt ett leende om dagen när man hör deras funderingar om bebisen och allt där omkring.

I måndags fyllde min bror år och då jag var tvungen att åka på dagen fick det bli ensam, hela vägen till Varberg. Tyvärr blev firandet inte riktigt som vi tänkt oss då hans sambo, som också väntar tillökning, fick bege sig till förlossningen pga blödningar. Allt är bra nu, men hon ligger kvar i väntan på snitt (moderkakan ligger dumt till).
Om 2 veckor blir jag, om inget händer tidigare, faster till en liten flicka!

Efter det korta firandet åkte jag hem till mormor & morfar i Kungsbacka i väntan på hur de skulle gå för Emelie. Vi myste till det med lite kinamat och massa prat, alltid så härligt att komma hem till dem.

När jag väl kommer hem på kvällen möts jag av barnen vid bilen,
"Blunda mamma, blunda mamma" ropar de i kör.
Sedan leder de in mig genom ytterdörren, in i köket och jag får titta. Mina hjärtan hade bakat kladdkaka och sockerkaka till mig och bebisen, och tänk va de var stolta. Pappa hade väl funnits med i bakrunden, men han är då inte mycket till bakhjälp, det kan jag lova. Båda kakorna var otroligt mumsiga och jag är då riktigt imponerad utav mina fina barn, måste jag säga.